Bild på doktor Silkworth

Läkarens åsikt

”Vi tror, och föreslog för några år sedan, att alkoholens inverkan på dessa kroniska alkoholister är ett tecken på allergi; att fenomenet alkoholsug bara finns hos denna grupp och aldrig förekommer hos den genomsnittliga måttlighetsdrickaren. Dessa allergiska individer kan aldrig utan risk använda alkohol i någon form över huvud taget. När de väl en gång har gjort det till en vana och upptäckt att de inte kan bryta den, när de väl har förlorat sitt självförtroende och sin tillit till den mänskliga förmågan, tornar deras problem upp sig och blir förvånansvärt svåra att lösa.

Ytliga känslomässiga vädjanden räcker sällan. Det budskap som kan intressera och fånga dessa alkoholister måste ha djup och tyngd. I nästan samtliga fall måste deras ideal ha sin grund i en Kraft större än de själva, om de ska kunna börja om på nytt. 

Skulle nu några tycka att vi som psykiatrer i ledningen för ett sjukhus för alkoholister verkar lite sentimentala, så låt dem stå med oss ett tag i eldlinjen, se tragedierna, de förtvivlade fruarna, de små barnen. Låt uppgiften att lösa dessa problem bli en del av deras dagliga arbete, ja, till och med deras sömn. Då kommer inte den mest cyniske att förundra sig över att vi har accepterat och uppmuntrat denna rörelse (AA). Vi känner att vi efter många års erfarenhet inte har funnit någonting som bidrar mer till rehabiliteringen av dessa människor än den osjälviska rörelse som nu växer upp bland dem. 

Män och kvinnor dricker i huvudsak därför att de tycker om den effekt alkoholen ger. Känslan är så svårfångad att de, även om de medger att alkoholen är skadlig, efter en tid inte kan skilja mellan vad som är sant och falskt. För dem verkar deras alkoholistiska liv vara det enda normala. De blir rastlösa, lättirriterade och missnöjda om de inte på nytt får uppleva denna känsla av sorglöshet och välbefinnande som infinner sig så snart de tagit några glas – glas som de ser andra ta ostraffat. Efter att än en gång ha gett efter för denna önskan, som så många gör, och begäret utvecklas, går de igenom en dryckesperiods välkända stadier och kommer ut ur den ångerfulla och med ett fast beslut att inte dricka igen. Detta upprepas om och om igen, och om inte denna person genomgår en total psykisk förändring, finns det mycket lite hopp att han ska tillfriskna. 

Å andra sidan – och detta kan förefalla mycket underligt för dem som inte förstår – när väl en psykisk förändring ägt rum, kan just den som föreföll förtappad och hade så många problem att han misströstade om att någonsin kunna lösa dem, plötsligt upptäcka att han lätt kan kontrollera sitt alkoholbegär. Den enda ansträngning som krävs är att han följer några enkla regler. 

Människor har uppriktigt och förtvivlat vädjat till mig: ”Doktorn, jag kan inte fortsätta så här! Jag har allt att leva för! Jag måste sluta, men jag kan inte! Ni måste hjälpa mig!” 

Ställd inför detta problem måste en läkare, om han är ärlig mot sig själv, ibland erkänna sin egen otillräcklighet. Även om han ger allt han har räcker det ofta inte. Man känner att något mer än mänsklig kraft behövs för att åstadkomma den avgörande psykiska förändring som krävs. Trots att det totala antalet tillfrisknanden som resultat av psykiatrisk behandling är ansenligt, måste vi läkare erkänna att våra ansträngningar inte har påverkat problemet som helhet mer än marginellt. Många individer är inte mottagliga för vanliga psykologiska metoder. 

Jag håller inte med dem som tror att alkoholism enbart är en fråga om mental kontroll. Jag har haft patienter, som exempelvis hade arbetat i månader på ett problem eller en affär som skulle avgöras ett visst datum, till deras egen fördel. De tog ett glas en dag eller så före denna dag, och sedan tog begäret genast överhanden över alla andra intressen, så att det viktiga mötet inte blev av. Dessa människor drack inte för att fly undan, de drack för att släcka ett begär som översteg deras mentala kontroll. Många situationer uppstår ur detta oemotståndliga begär som får människor att offra allt hellre än fortsätta kämpa. 

En klassificering av alkoholister förefaller mycket svår och ligger i mångt och mycket utanför ramarna för denna bok. Det finns naturligt- vis psykopater som är känslomässigt instabila. Vi känner alla till denna typ. De som alltid ”ska sluta dricka för gott”. De är överdrivet ångerfulla och fulla av föresatser men kommer aldrig till ett avgörande.

Det finns en typ som är ovillig att erkänna att han inte tål alkohol. Han gör upp planer för olika sätt att dricka. Han byter spritsort eller miljö. Det finns en typ som alltid tror att han, efter att en tid ha avhållit sig fullständigt från alkohol, kan ta ett glas utan risk. Där är den manodepressiva typen, kanske den som är minst förstådd av sina vänner och om vilken man skulle kunna skriva ett helt kapitel. Så finns det de som är fullständigt normala i alla avseenden utom vad gäller den effekt som alkohol har på dem. De är ofta dugliga, intelligenta, vänliga människor. 

Alla dessa och många andra har ett symptom gemensamt: de kan inte börja dricka utan att utveckla det oemotståndliga begäret. Detta fenomen skulle, som vi har föreslagit, kunna vara en form av allergi som skiljer ut dessa människor som en särskild grupp. Det har aldrig, vad vi känner till, funnits någon permanent lösning. Den enda lindring vi kan föreslå är fullständig avhållsamhet. 

Detta kastar oss genast huvudstupa in i en rykande het debatt. Mycket har skrivits för och emot, men den allmänna uppfattningen bland läkare tycks i dag vara att de flesta kroniska alkoholister är dömda till undergång. 

Finns det en lösning? Kanske kan jag bäst besvara frågan genom att återge en av mina upplevelser. 

Ungefär ett år före denna upplevelse fördes en man in för behandling mot kronisk alkoholism. Han hade endast delvis hämtat sig från ett blödande magsår och verkade befinna sig i ett tillstånd av sjukligt mentalt förfall. Han hade förlorat allt av värde i livet och levde endast, skulle man kunna säga, för att dricka. Han erkände utan omsvep och trodde inte att det fanns något hopp för honom. När alkoholen hade försvunnit ur kroppen konstaterades att det inte fanns någon bestående hjärnskada. Han samtyckte till att prova det handlingsprogram som beskrivs i denna bok. Ett år senare ringde han och ville träffa mig och det blev en mycket märklig upplevelse för mig. Jag visste vem han var och kände delvis igen hans anletsdrag, men där slutade alla likheter. Ur ett darrande, förtvivlat, nervöst vrak hade det uppstått en man full av självkänsla och livsglädje. Jag pratade med honom en stund men kunde inte få mig själv att tro att jag hade känt honom tidigare. För mig var han en främling och som en sådan lämnade han mig. Lång tid har sedan förflutit utan att han tagit återfall. 

När jag behöver något upplyftande, tänker jag ofta på ett annat fall som remitterades till sjukhuset av en framstående läkare i New York. Patienten hade ställt sin egen diagnos, och sedan han kommit fram till att hans situation var hopplös, hade han gömt sig i en övergiven lada, fast besluten att dö. Han räddades av en skallgångskedja och fördes till mig i ett förtvivlat tillstånd. Efter sin fysiska rehabilitering hade han ett samtal med mig där han frankt förklarade att han ansåg behandlingen vara ett slöseri med resurser om jag inte kunde försäkra honom, vilket ingen någonsin gjort, att han i framtiden skulle ha ”viljestyrka” att motstå impulsen att dricka. 

Hans alkoholproblem var så komplext och hans depression så djup att vi ansåg att hans enda hopp stod till vad vi då kallade ”moralisk psykologi”, och vi betvivlade att ens detta skulle ha någon verkan. 

Men han ”blev såld på” idéerna i denna bok. Han har inte druckit alkohol på väldigt många år. Jag träffar honom då och då och han är en så god representant för det mänskliga släktet som man kan önska sig att få träffa.

Jag råder uppriktigt varje alkoholist att läsa hela denna bok, och att han, även om han må ha kommit för att håna, i stället kanske stannar för att bedja.” 

William D. Silkworth, M.D.

Denna text finns i förordet till boken Anonyma Alkoholister och skrevs av den läkare och psykiatiker som behandlade Bill W, en av AA:s grundare på Towns Hospital i New York.

Fler professionella

Professionella

En hälsning till AA

Biskop Mikael Mogren Hej! Jag heter Mikael.  Här skriver jag en hälsning till alla ni i AA. Jag beundrar er, eftersom ni arbetar med er...

Läs hela

Professionella

Vi ser AA som en fantastisk resurs

Vi ser AA som en fantastisk resurs Vi på avdelning 7 i Sundsvall samarbetar med AA sedan hösten 2021. AA genomför möten på vårdavdelningen varje...

Läs hela