Alkohol var lösningen
på mina problem

Det var en varm och lite dammig majdag. Jag gick i 4:e klass. På väg till skolan stannar jag i sista korsningen. Jag ser över fotbollsplanen mot skolan. Mattan, Totte och Björne är där. Vi hette så på den tiden. Jag ville inte gå vidare för jag tyckte allt elakt de sa till mig bara gick rakt in i magen och … det gjorde ont. Jag gick ner till sjön istället. Satte mig på en brygga i solen. Jag kom att tänka på att Tintin när de flög till månen hade en dräkt av orangea ringar och en glaskupa för huvudet. En sån vill jag ha tänkte jag för då studsar bara allt de säger av på glaskupan och kommer inte åt mig. Nästa dag gick jag till skolan och tänkte jag har kupa, jag har kupa, jag har….. Det fungerade i alla fall lite. Det var som om jag hittat ett sätt att skydda mig från allt de sa, allt som gjorde så ont.

Jag fortsatte att odla min kupa i flera år. Den tjocknade liksom med tiden och blev mer som en nöt. Och det blev ensamt…. För vem vill leka med en nöt? Idag förstår jag att det var ett sätt för mig att hantera mitt känsloliv. Jag tror att jag liksom är född med en uppsättning personlighetsdrag som inte trivs ihop. De gör att jag inte har något naturligt sätt att hantera mina känslor. Nöten hjälpte. Det skulle visa sig att det gjorde alkohol också.

Sommaren mellan 6:an och 7:an träffade jag Tompa. En av killarna som var OK. Han sa ”mellanöl!” Han hade varit i Finland på midsommar med pappa och smakat mellanöl. Så vi sprang hem till förrådet och fick med oss lite mellanöl upp i skogen. Djävlar vad kul! Allt vi sade var kul, berget var liksom mjukt och …. Det var en sak till. När jag drack mellanöl så vågade jag plötsligt öppna nöten. Jag vågade vara jag. Det var stort. Så fast dagen slutade med jätteont i huvudet och en helt galen mamma så visste jag. Mellanöl och jag hörde ihop.

Mellanöl öppnade mig

Jag fortsatt med mellanöl och förstod snart att allt med alkohol i funkade. Och var kul. I resten av högstadiet och gymnasiet blev det mer på fredag och lördag. Som ”alla andra” tyckte jag men det var nog mer. Jag fortsatte så. Mer alkohol ju ondare det gjorde. Det lättade varje gång. Med tiden började saker att inte gå som jag ville. Och det var fler som visste att det inte stod rätt till med mig. Polisen visste, domstolarna visste, sjukvården visste…min familj visste. Så med tiden blev jag ensam, fick inte träffa barnen och på jobbet fick jag bara vara om jag var nykter… tyckte chefen. Jag förstod att jag var tvungen att sluta. För hur motsträvig jag än varit i att försöka undvika insikten var den där till slut. Det var för mycket alkohol. Jag försökte hålla mig nykter själv, gick inge bra. Jag gick med i Länkarna, gick inge bra. Jag hittade en egen terapeut, gick inge bra. Och mina nyktra perioder 2-5 veckor avslutades med veckolånga fyllor. Det var inte vackert. Fast det såg liksom inte jag.

Hon ville hjälpa mig

Det var en flicka som flyttat in en tandborste och en trosa till mig. Hon gillade inte när jag drack, då flyttade hon ut. Så för mig blev fyllorna också ensamma. Och i mitt förvirrade tillstånd trodde jag att jag höll på att dö av… ensamhet. Så jag behövde få henne hem igen. Jag förstod att om jag ringde och bad henne bara komma och hålla mig sällskap skulle hon be mig dra åt helvete. Men jag ringde och precis när hon svarade sa jag: ”Jag behöver hjälp., visste inte var det kom ifrån ”Vad då för hjälp?” frågade hon, ”Vad som helst” sade jag. Efter jobbet ringde hon på dörren. Jag lommade in i soffan i min skitiga morgonrock. Tänkte att nu är allt bra igen, nu är hon här. Men hon kom inte till soffan, hon gick ut i köket. Efter en kvart stack hon in huvudet och sade ”I morgon åker vi!”, ”Åker vart”, frågade jag. ”Imorgon åker vi till behandlingshem”. Oj, det gick fort tänkte jag. Men hon är en sån där fin människa som har tid och ork att hjälpa oss alkoholister. Hon hade redan ordnat alla. Hon ringde bara och talade om att vi kommer. Morgonen efter lämnade hon över mig till en terapeut på Sturups parkering. Han hade en grön VW buss. Han klappade till den i plåten och sa ”Vi kallar den antabussen, he he he…”. Just då hatade jag allt som pesten. Idag……förstår jag att det hon gjorde kanske var det snällaste någon gjort mig någonsin. Det sista hon sa var ”Jag är där hemma när du kommer hem”.

Jag, version 2.0

Efter 4 veckor satt jag på planet hem. Efter det känslomässiga kuddrummet som behandlingshemmet var var jag nu plötsligt ensam. Jag var liksom rädd men ville inte erkänna det. Kändes som om de vänt ut och in på huden, som om alla nerver nu var på utsidan.

Hon var där hemma. Nu hade det gått upp för mig vilket äkta arsle jag varit och jag hade svårt att förstå att hon ville vara där. Det kändes som ett undantag. Men hon visste vad hon ville. Hon körde mig till mitt första AA-möte. Underligt nog kände jag mig hemma där redan efter ett par möten. Jag trevade mig fram till andra möten också. Jag bor i Stockholm och är bortskämd med många möten. Jag fastade liksom i en av grupperna. Efter ett möte stack en äldre man en papperslapp i min hand och sa ”Ring mig”. Jag vågade inget annat. Han blev min försat sponsor. En tålmodig, engagerande och otroligt klok person tyckte jag. Fast han varit trafikpolis. Med van hand guidade han mig i stegen. Jag gjorde dem så gott jag kunde. Jag tyckte att allt kändes annorlunda med mig, jag var liksom annorlunda, ny inuti. Men såg likadan ut utanpå och lät likadant. Så jag började kalla mig för Lasse 2.0. För att markera skillnaden.

Märkliga saker började hända

Jag gick på mina möten, läste böckerna, jobbade i stegen lite lagom och började så sakta göra lite service. Fick nycklarna till gruppen. Sånt som vi gör AA. Men det började hända märkliga saker. Vet inte hur. Men min förra fru kunde prata med mig igen. På jobbet var de glada att se mig. Kunderna också faktiskt. Mina barn accepterade pappa som pappa igen. Ganska snart frågade de mig om råd. Hur många pappor har det så? Och hon med tandborsten och trosorna, hon och jag sov i samma säng varje natt. Hon sa att hon älskade mig. Jag kan älska henne nu. 

Allt det här liksom bara uppenbarade sig, om jag bara gav det tid och fortsatte att göra som jag skulle. Jag förstod efter ett tag att det är viktigare att förtroendet för mig ligger hos er än hos mig. För om ni har förtroende för mig så tycker ni kanske att vi kan jobba ihop, vara vänner eller kanske till och med älska mig. Mitt jobb hade blivit att bygga förtroendet för mig hos er. Det verkade vara det som möjliggjorde allt det här som jag uppskattade så i nykterheten.

Det viktigaste först

Jag förstod att om jag en dag skulle komma hem full igen så skulle allt det här förtroende ni byggt upp för mig att vara som bortblåst. Kanske skulle det räcka med en fylla. Och allt det jag tyckte om med nykterheten, alla relationer och att jag kunde passa in och bli accepterad skulle vara som bortblåst. Jag började tänka på mig som typ en staty. En gubbe på ett fundament. Och fundamentet var nykterheten. Om jag inte skötte den skulle jag trilla av. Jag förstod vad ”Det viktigaste först” betydde för mig. Att nykterheten fortsätter vara viktigast även om tiden går och jag vaknar som alla andra, inte har ont i huvudet, inte har ont i magen och inte har ont i själen. Som alla andra. Men jag är alkoholist och måste fortsätta att göra det jag ska för att få vara kvar på fundamentet.

Med tiden slutade jag kalla mig för Lasse 2.0. För när jag tittade tillbaka så var det mer som om jag föddes som 1.0. Jag söp mig till en Lasse 2.0. Och nu i nykterheten är jag mer som jag var när jag var liten, men jag kan inte dricka längre. Så en liten uppdatering av ursprungliga Lasse är det allt. Lasse 1.01.

/ Lasse, 55 år

Fler medlemmar berättar

Medlemmar berättar

Alkis innan 18 år

Alkis innan 18 år Jag såg mig omkring, förstod inte hur det kunde sluta så här, jag var ju bara 17 år. Hur kunde jag,...

Läs hela

Medlemmar berättar

Jag behövde bli en bättre människa…

Jag behövde bli en bättre människa… Innan jag kom till AA var allt en kamp. Jag ville få som jag ville. Jag ville ha en...

Läs hela

Medlemmar berättar

Vägen till ljuset

Vägen till ljuset Alla ungdomar i samhället uppmuntras av andra till att dricka, och vissa anser det som ansvarsfullt att ta en bira då och...

Läs hela

Medlemmar berättar

Stopp! Du går inte ett steg till!

Stopp! Du går inte ett steg till! Jag kom till AA en kulen och ruggig tisdagskväll i februari. Den mest kulna och ruggiga var jag...

Läs hela