Rulltrappan, tur och retur

Senast jag gick på ett AA-möte var för över 4 år sedan. Jag gick igen i torsdags. De andra deltagarna har kommit så mycket längre i sin nykterhet än jag. Inte så svårt att göra kanske eftersom jag bara varit nykter i nio dagar. Så det här kan låta som mycket gnäll, klagande och ursäkter, men alla får bara stå ut med mig. Jag måste säga allt detta.

Sedan mitt senaste möte har jag hunnit åka alkoholrulltrappan upp och ner mellan de tolv stegen. Jag kraschlandade på steg 1, igen, för ungefär en vecka sedan. En tragedi, verkligen. Det var anhöriga inblandade och polis som fick eskortera mig hem efter att en granne hittat mig avsvimmad i trapphuset upp till min lägenhet. Men det är en historia för en annan gång.

För ungefär 5 år sedan skrev jag kontrakt med min arbetsgivare som betalade och skickade mig till 5 veckors rehab och ett årsuppföljning en gång i månaden. En del av kontraktet inkluderade så kallade PETH-tester eller blodprover som kan upptäcka drickande upp till 4 veckor före provet. Det tog inte lång tid innan jag blev expert på fosfatidyletanol.

Blodprov var fjärde fredag

Jag var nykter i 118 dagar från början av rehab. Min företagshälsovård var så snäll. De planerade blodprov var fjärde fredag. De var aldrig slumpmässiga. De skickade även bokningar till min kalender! På grund av min forskning om PETH och min arbetsgivares oduglighet, bestämde jag mig för att dricka en flaska vodka en fredagskväll efter ett test, avstå till nästa test och se vad som hände.

Gissa vad? Jag passerade! Så, med den kunskapen i hand, drack jag varje fredag efter ett prov tills kontraktet gick ut. Sedan var jag fri att dricka som jag ville.

Jag trodde jag kunde dricka normalt igen

I början lyckades jag hålla mitt drickande under kontroll, men jag gjorde det klassiska misstaget. Jag trodde att jag kunde dricka normalt igen som alla andra. Men det fanns triggers överallt! För mig, som satt isolerad av Covid i min ofrivilliga ensamhet, behövde det bara ett bråk med min chef, ett hälsoproblem eller några ekonomiska svårigheter och ”offerkoftan” var på gång igen.

Jag var offret! Det är inte mitt fel! Alla andra är skyldiga! Och supfesten var i gång igen.

Djup depression

Så gick det. Jag åkte rulltrappan upp och ner. Jag drack alltid på min fritid. Aldrig när jag jobbade, men det påverkade verkligen min prestation på jobbet. Folk började misstänka att något var fel, men jag förnekade alla anklagelser. Mitt ex och min dotter är inte dumma. De visste vad som pågick. Allt de behövde göra var att ringa mig, och de kunde höra på min röst om jag hade druckit eller inte. De försökte hjälpa mig, men jag var inte redo.

Tiden gick. Min fars död för cirka 3 år sedan blev på något sätt en anledning till att fira. Hans bortgång var inte oväntat, men det gav mig en ännu bättre ursäkt att dricka. En ursäkt som accepterades! Men när min bror plötsligt gick bort för ungefär ett år sedan slog det mig ännu hårdare. Jag kom på mig själv i en djup depression och började självmedicinera regelbundet. Jag utvecklade en ätstörning och gick ner över 15 kg.

En djup känsla av hopplöshet

Jag kände mig maktlös, hade en djup känsla av hopplöshet, hade svårt att koncentrera mig och blev lätt irriterad. Jag försökte få hjälp vid den tidpunkten från vuxenpsykiatrin och den lokala hälsovården, men ingen ville lyssna. De sa att jag skulle fördubbla dosen av mitt antidepressiva och se vad som händer.

Så en dag när jag satt ensam hemma och drack knackade mitt ex på dörren. Hon sa att hon hade bokat tid hos en läkare, och vi skulle dit meddetsamma. Jag var ovillig att gå, men jag gick. Jag berättade min historia för doktorn med tårar i ögonen och en sjunkande känsla i magen. Efter att ha lyssnat sa läkaren att han skulle skriva ut ett recept till mig på medicin som minskar suget efter alkohol och skriva en remiss till en terapeut för psykodynamisk terapi. Äntligen var det någon som lyssnade!

En anledning att inte dricka på fredagar

Så, här sitter jag en lördagsmorgon på ett AA-möte klockan 10. Vilket faktiskt är en bra tid för mig. Fredagar har alltid varit heliga för mig när det kommer till alkohol. När jag var en fattig student innebar fredagar alltid ”happy hour” vilket innebar att dryckerna var halva priset och maten var gratis! Det blev en vana som fortsatte in i vuxen ålder. Men nu ger AA-möten på lördagar mig ytterligare en anledning att inte dricka på fredagar.

Jag har kämpat med AA tidigare. Jag försöker fortfarande hitta min högre makt och försöker definiera vem Gud är för mig. Jag skulle vilja tro att min högre makt och Gud finns inom mig och inte någonstans där ute. Så jag har varit tvungen att revidera några steg men jag ska göra mitt bästa. Hur som helst, att gå på möten och lyssna på allas delade berättelser och veta att jag inte är ensam i den här kampen är till stort stöd. Jag vill tacka er alla deltagare för det.

Dags att skaffa nya vänner

Min syster sa till mig häromdagen att jag aldrig kan dricka igen. Inte ens en öl. Den tanken skrämmer mig. Alkohol har varit en del av mitt liv de senaste 40 åren. Men om jag vaknar varje dag och i stället tänker att jag inte kan dricka idag så verkar det inte så illa.

Så, det är dags att ta ut min verktygslåda från rehab. Verktygen är rostiga, men de har fungerat tidigare. Det är dags att ta ut min dagbok från rehab. Den kommer att påminna mig om hur jag hamnade i den här förbannade situationen igen och hur jag kom ur den. Och det är dags att skaffa nya vänner som jag fick på rehab. De kommer att hjälpa mig på vägen mot nykterhet, igen.

/ Jag heter Fred och jag är alkoholist.

Fler medlemmar berättar

Medlemmar berättar

Med tiden blev jag ensam

Alkohol var lösningen på mina problem Det var en varm och lite dammig majdag. Jag gick i 4:e klass. På väg till skolan stannar jag...

Läs hela

Medlemmar berättar

Vägen till ljuset

Vägen till ljuset Alla ungdomar i samhället uppmuntras av andra till att dricka, och vissa anser det som ansvarsfullt att ta en bira då och...

Läs hela

Medlemmar berättar

Alkis innan 18 år

Alkis innan 18 år Jag såg mig omkring, förstod inte hur det kunde sluta så här, jag var ju bara 17 år. Hur kunde jag,...

Läs hela

Medlemmar berättar

Stopp! Du går inte ett steg till!

Stopp! Du går inte ett steg till! Jag kom till AA en kulen och ruggig tisdagskväll i februari. Den mest kulna och ruggiga var jag...

Läs hela